GRUVPROJEKT HOTAR VÄTTERN

Svenska myndigheter uppmanas agera i samband med World Water Week i Stockholm

20180828_135216-2

Photo: Britt-Marie Gyllansvaan

Green Cross Sweden, med stöd av Green Cross International, och tillsammans med Urbergsgruppen Grenna-Norra Kärr, tar starkt avstånd från Tasman Metals AB nuvarande och planerade gruvaktiviteter som äventyrar hälsan hos både människor och ekosystem runt sjön Vättern, en av Europas viktigaste dricksvattentäkter. Gruvprojektet i Norra Kärr är för riskfyllt och alla aktiviteter måste upphöra, bland annat insamlandet av metallprover för prospektering genom provborrning. Enligt gällande svensk och europeisk miljölagstiftning bör det vara omöjligt för ett sådant gruvtillstånd att beviljas.

Skulle gruvprojektet beviljas tillstånd, kräver vi att civilsamhället spelar en aktiv roll i prövningen och granskningen av den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som just nu förbereds av Tasman Metals AB, före inlämning till svenska myndigheter. MKB:n måste också innehålla information om de skador som redan uppkommit på grund av aktiviteter relaterade till prospekteringen, och tillgängliggöra sina planer för att eliminera hälsorisker och minska miljöpåverkan som aktiviteterna ger upphov till. Vi rekommenderar starkt att en plats-specifik miljöriskanalys görs, där lokala intressen samt risken för läckage av tungmetaller och andra kemikalier beaktas.

Sedan 2009 har Tasman Metals AB (ett svenskt dotterbolag till Leading Edge Materials Ltd, en kanadensisk gruvbolag) velat förvärva tillstånd från Bergsstaten för att utvinna sällsynta jordartsmetaller (så kallade REE: rare earth elements), så nära som 1,5 kilometer från Vättern.

Trots att de förlorade sin bearbetningskoncession 2016, efter ett framgångsrikt överklagande av lokala intressegrupper, har Tasman Metals AB startat om ansökningsprocessen, vilket inkluderar nuvarande prospekteringsaktiviteter. Trots att prospektering kan skada miljön, har företaget redan provborrat i olika delar av regionen som en del i prospekteringen.

Framtida gruvdrift kommer att påverka Vättern, då giftiga och radioaktiva ämnen kan tränga ner i grundvattnet och förorena vattentäkterna. Vättern förser runt 250 000 människor i elva kommuner med dricksvatten, vilket inom en snar framtid kommer att utökas med ytterligare åtta kommuner, vilket innebär att runt 500 000 människor kommer att vara beroende av vattnet från Vättern.

Närvaron av nära 5 500 ton av ammunition på sjöns botten, på grund av militär aktivitet, är en annan potentiell risk för både folkhälsan och sjöns ekosystem. Frågan lyftes på Green Cross Sweden:s event Protect Lake Vättern i mars 2018 av Hans Sanderson, Senior Scientist och rådgivare för Institut for Miljøvidenskab vid Aarhus universitet och rådgivare för Nationalt Center for Miljø og Energi (DCE), tillsammans med Green Cross International, den lokala miljögruppen Urbergsgruppen Grenna-Norra Kärr, och parlamentariska ledare.

– Om den tillämpas till fullo bör svensk och europeisk lagstiftning inte kunna medge de nödvändiga tillstånd som krävs för att starta ett gruvprojekt, oavsett hur noggrann miljökonsekvensbeskrivningen än är. Om tillstånd trots allt skulle beviljas, skulle Tasman Metals AB tillåtas att borra, spränga och utarma regionens naturresurser i minst 25 år framåt, säger Gunilla Högberg Björck, miljöjurist på GBH Miljörätt, som företrädde miljöorganisationer och lokalmedborgare i det tidigare nämnda och framgångsrika överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen 2016 mot Tasman Metals AB.

Gunilla Högberg Björck Miljöjurist på GHB Miljörätt

Företaget har till den 28 september 2018 på sig att skicka in en ny, mer noggrann och utförlig MKB. Denna måste nu täcka 10 kvadratkilometer runt gruvan, till skillnad från mot tidigare enbart det föreslagna dagbrottsområdet.

I en tid då vår planet och all dess ekosystem ser konsekvenserna av klimatförändringarna – såsom torka och de skogsbränder som rasat i Sverige – är det av yttersta vikt att vi bevarar värdefulla vattendrag för framtida generationer. Vättern är en anmärkningsvärt djup kallvattensjö, fylld med kristallklart vatten – något som kommer bli allt mer viktigt i framtiden, då grundare vattendrag blir allt varmare och vilket leder till att mikroorganismer, bakterier och alger växer och frodas till nivåer som exempelvis hotar fiskbeståndet. Djupvattenintag är viktigt för att säkra dricksvatten av hög kvalitet. Av dessa skäl kan vikten av att skydda och bevara Vättern inte nog poängteras.

– Det internationella samfundets anammande av FN:s globala mål för vatten, och av flera FN resolutioner som erkänner den mänskliga rättigheten till rent vatten och sanitet, reflekterar hur akut situationen är. Vilka åtgärder kommer stater att ta för att uppnå dessa mål och för att respektera sina åtaganden för mänskliga rättigheter? Hur kompatibel är den här industriella utvecklingen med de mål som satts för miljö och folkhälsa? säger Marie-Laure Vercambre, Green Cross International:s Water for Life and Peace programdirektör.

– Vi måste stärka skyddet av vårt dricksvatten, i en tid då våra grundvattennivåer är bland de lägsta någonsin och Sverige – och världen – brinner. En säker dricksvattentillgång är en fråga om överlevnad av högsta prioritet. Det är därför vi vädjar till svenska myndigheter att förbjuda industriprojekt med negativa och miljöeffekter, såsom Tasman Metals gruvprojekt i Norra Kärr, som är så nära Vättern, för att skydda och bevara viktiga dricksvattentäkter, säger Carina Gustafsson, ordförande i Urbergsgruppen Grenna-Norra Kärr.

 

Urbergsgruppen Grenna-Norra Kärr är en lokal intresseorganisation inom Urbergsgruppen, ett svenskt nätverk som arbetar för långsiktigt bevarande av jordens resurser, och mot utvinningen av icke-förnybara råvaror från jordskorpan.

World Water Week ä ren årlig knytpunkt som hålls i Stockholm för världens vattenfrågor, organiserad av SIWI, the Stockholm International Water Institute. 2018 kommer World Water Week att fokusera på temat: ”Vatten, ekosystem och mänsklig utveckling”. Förra året deltog över 3 300 individer och runt 380 organisationer från 135 länder.

För mer information, var god kontakta Marie-Laure Vercambre, Programme Director, Water for Life and Peace, Green Cross International +41 (0) 22 789 1662, marie-laure.vercambre@gci.ch

För mer information på svenska eller för att boka intervjuer, var god kontakta: Tonia Moya, Executive Director, Green Cross Sweden, +46 (0) 31 146 111, +46 73 9999 234, gcs@green-cross.se

SKOPROJEKTET I KENYA

I samverkan mellan Green Cross Sweden, Green Cross Japan och Green Belt Movement

GCSwe Shoe Project 001 - Smile Gets Shoes

Nakuru County, Kenya, i rött

Nakuru County i rött

“The Shoe Project” är i samverkan mellan Green Cross Japan, Green Cross Sweden och Green Belt Movement (GBM) i Kenya. Målet var att distribuera cirka 1000 skor till barn och ungdomar i Rift Valley, Kenya. Skolorna som ingick i Skoprojektet är följande: Kamara, Mau Summit och Mosop, samt ungdoms idrottscenter för fred i Rongai. Tack vare Shoo Iwasaki, ordförande i Green Cross Japan, blev Skoprojektet möjligt att genomföra.

Några av de skor som gavs till studenterna

Några exempel på skor som gavs

De utvalda skolorna ligger inom området för de tidigare fredsinitiativen och “Smart Water for Green Schools”-projekt, där fredsbyggnadskommittéer är etablerade och de planterade fredsträden växer till skogar. Initiativet att ge barn i dessa fattiga områden främjar hälsa och skydd mot sjukdomar då bristen på skor orkar risken för allvarliga sjukdomar.

Green Cross vill tacka alla som bidragit till skoprojektet och gjort det möjligt. Projektkoordinatörerna: från Green Cross Japan: Ryuji Kuwahara, från Green Cross Sweden: Tonia Moya, och från Green Belt Movement: Wycliffe Matika, John Waweru och Teresa Muthoni.

Med särskilt tack från GBM-styrelsen, såväl som volontärerna från Miljöministeriet och Utbildningsdepartementet i Nakuru County, och skolans ledningar i Kamara, Mau Summit och Mosop, samt Rongai Sports Peace Club.

Green Cross Sweden, som leddes av Tonia Moya, började arbeta med Green Belt Movement år 2005. Initiativet till fredsprojekten togs av professor Wangari Maathai, organisationens grundare och den första afrikanska kvinnan som fått Nobels fredspris. Green Cross grundades också av en nobel fredspristagare, Mikhail Gorbatjov, där båda organisationerna delar en holistisk syn och metodik för att främja fred, säkerhet och hållbar utveckling.

 

Om Taiwan och jord

Magdalena_Bertilson_125x125En av de första sakerna jag fick lära mig när jag kommit till Taiwan var att människan är skapad av jord. Gul jord och lera som en gudinna formade till människor, var och en unik som ett hantverk.

Samtalsämnet föll sig ganska naturligt då vi, jag och ägaren till en liten gård, satt och drack färskt te efter en dags arbete i ananasfältet. Trots att solen gått ned för längesen var temperaturen hög och det kändes som om det ångande teet vi drack lade sig främst på utsidan av skinnet.
Våra naglar var fortfarande svarta av den jord som under dagen försett oss med arbete och mat.

Taiwans naturligt rika och mineralhaltiga, subtropiska till tropiska jord har under århundraden fått dras med att många kallat sig dess herre. De första att förse sig med denna titel var Holland som sedan tillbringade stor del av 1600-talet med att försvara denna gentemot Japan, Portugal, Spanien och Kina men som framåt slutet av seklet blev besegrade av de senare.

Ananas

Kunskapen att människor levt på Taiwan åtminstone de senaste 30 000 åren må hända inte fanns tillgängligt vid denna tidpunkt, men att ön huserade en stor ursprungsbefolkning från en rad olika stammar, var man mer än nog medveten om. Dessa bekämpades våldsamt av kolonisatörerna och trängdes allt längre bort från de bördiga slättmarkerna och upp i bergsmassiven. Under det japanska styret som varade från 1895 fram till andra världskrigets slut nådde förtrycket av Taiwans ursprungsbefolkning oerhörda höjder, med massmord, omplaceringar av hela folkslag och tvångs-assimilering bland de brutala metoderna.

Efter krigsslutet beslutade de allierade länderna att Japan skulle återge Taiwan till Kina. Den stadiga immigrationen av Han-Kineser som ägde rum under 1600-talet och framåt fick helt nya dimensioner när fastlandskinas regering (Kuomintang) 1949 flydde den kommunistiska revolutionens framfart och sökte, vad man trodde var, tillfälligt skydd i Taipei.
De följande decenniernas diktatur och undantagstillstånd innebar ytterligare en svart period för ursprungsfolken och den kraftigt ökade befolkningen gjorde konkurrensen om land hårdare. Än idag äger tvister rum om ursprungsfolkens rätt till ökat territorium som då och då faller till deras fördel. Men ur ett historiskt perspektiv är det svårt att säga någonting annat än att de har blivit bestulna på allt och på sin höjd får småsmulor tillbaka.

När jag åker tåg genom landet och landskapet svischar förbi utanför rutan kan jag inte låta bli att tänka på en annan sorts kolonisation av Taiwans jord som äger rum i dagsläget, och det är där industrin, infrastruktur och urbanutveckling kallar sig herre.
Jordbruksmark, skogs- och landsbygd är den historiska resten som inte längre passar in och som därmed inte kan förvänta sig få behålla rätten till mark och fortlevnad.
Ska Taiwan ha ett jordbruk så ska det vara industrialiserat, utvecklat och högteknologiskt, det tycker många verkar vara regeringens tydliga markering.

Ändå finns det en stor rörelse för en alternativ utveckling, människor som längtar utanför stadsmuren, utanför anonyma, importerade vakuumförpackningar i mataffären och som vill att Taiwan även i framtiden ska ha en landsbygd att glädjas över.
Då krävs det att människor fortfarande får lön för arbete som resulterar i jord under naglarna, och att rättigheten och tillgången till jord inte tas ifrån dem.

Jordbruk

Om Taiwan och mat

Magdalena_Bertilson_125x125För 3 veckor sedan landade jag i Taiwan. Dagarna dessförinnan hade sensommaren insupits i mina hemtrakter på den västkustliga vischan. Och sen var jag plötsligt här, i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Anledningen till att jag är i Taiwan är för att läsa en termin av min agronomutbildning på Chung Hsing universitetet i Taichung och studerar lantbruk och hållbar landsbygdsutveckling utifrån ett Ostasiatiskt perspektiv. Att mitt första inlägg här på Green Cross Youth bloggen är just temat mat kändes givet, mat i Taiwan är nämligen ett outtömligt ämne till glädje och diskussion.

Den första tiden i landet var jag bjuden hem till Rebecca, en taiwanesisk tjej som jag lärde känna i Uppsala förra året. Mitt i jetlag och värmeslag (temperatur mellan 35-40 varje dag) fick jag lära känna Rebeccas pappa, mostrar, morbröder och mormor. Mormor är 87 år gammal och den som morgon och kväll sköter familjens trädgård med frukt, grönsaker, höns och gäss. Vi plockade tillsammans in de sötaste guavas, de rödaste drakfrukterna och största kalebasserna jag någonsin sett. Av trädgårdens skörd, ackompanjerad av det självklara inslaget av ris i olika former, fick jag under dessa dagar en speed kurs i Hakka-Taiwanesisk mattradition.

Bara själva ätandet var något som skulle visa sig kräva viss skolning. Ätpinnarna behärskade jag hyffsat sedan tidigare, men att hänga med i det rykande tempot var däremot inte det lättaste. För när taiwaneser äter, då äter det. Punkt. Man pladdrar glatt på innan maten, man pladdrar glatt på efter maten, men själva födointaget det sker snabbt och effektiv, inte helt olikt en injicering. Hinner man inte med får man räkna med följdfrågor som om det är något fel på maten, eller som en gång, om det var något fel på mig! Ett sätt att komma undan med sin ohyfsat långsamma strövtuggning upptäckte jag dock var att imitera de andras smackningar, sörplingar och övriga njutningsläten. Ett dåligt svenskt bordskick kan faktiskt göra succé!

Som ni säkert redan känner till handlar mat i Ostasien till stor del om ris. I Taiwan och Kina till den grad att orden mat och ris faktiskt är synonyma.
Och ris är ett av de livsmedel som Taiwan har hög självförsörjningsgrad av, såväl som frukt, grönsaker, ägg, fisk och kött, med en inhemsk produktion som täcker över 80% av konsumtionen. Om man däremot tittar på mindre traditionella, men likväl flitigt konsumerade livsmedel som t.ex. vete ser bilden helt annorlunda ut, med bara kring 2% självförsörjningsgrad. Detta är dessutom ett av de livsmedel där konsumtionen ökar snabbast, i och med ökad popularitet för västerländska produkter som vetebröd, vetenudlar och pasta.
Störst påverkan på matkartan enligt det statliga jordbruks- och matdepartementet CAO har dock den ökade konsumtionen av kött och mejeriprodukter, vilken kräver en stor import av majs och sojabönor för foderförsörjning. För varken majs eller soja produceras överhuvudtaget i mätbara mängder i Taiwan.

Slår man ihop all produktion och konsumtion i landet får man så ut en total självförsörjningsgrad på blygsamma 32%.

Vad spelar nu detta för roll då?
Jo, en säker tillgång till mat är ju ett av de allra viktigaste och mest basala behoven både människor och nationer har och brister i matförsörjning har ofta visat sig följas tätt av politisk oro och instabilitet.
I Taiwan råder dessutom lite speciella förhållanden som kan påverka i frågan, här har ni ett par:
1. Taiwan är en ö. Livsmedelsimport kräver båt- eller flygtransport (läs: säker tillgång till stora mängder bränsle).
2. Taiwan är en liten ö, där både 24 miljoner människor, en stor bergskedja och en utvecklad industri och infrastruktur konkurrerar med jordbruket om utrymmet.
3. Taiwan är även ett av de länder som drabbas av flest naturkatastrofer varje år, med frekvent förekomst av jordbävningar, jordskred, tyfoner och översvämningar. Både geografi, jordägande och kultur gagnar ett småskaligt jordbruk snarare än ett storskaligt.
4. Taiwan är internationellt sett fortfarande inte erkänt som ett självständigt land. Kinas anspråk på ön som en av fastlandets provinser accepteras brett vilket gör handelsavtal, partnerskap och koalitioner till en invecklad historia. Att ett land som lever under hot om invasion och blockader inte heller har någon strategi för säker matförsörjning är helt enkelt ett väldigt sårbart läge.

Regeringens uttalade mål från år 2011 är att öka självförsörjningsgraden från 32% – 40 % år 2020. Kanske låter inte siffrorna revolutionerande men en viss tanke finns där i alla fall.

När jag sitter i föreläsningssalen på universitetet och hör dessa nummer tänker jag på Rebeccas mormor och hennes trädgård. Hennes barn och barnbarn har på grund av hennes ålder under många år försökt övertala henne att ta det lugnare, odla mindre och köpa grönsakerna från marknaden istället. ”Inte förrän ni åsidosätter tid och tar över trädgården för mig” har hon svarat. Varje familj var traditionellt en egen enhet, ett minisamhälle, och i varje familjs ansvar låg att odla åtminstone delar av sin mat själv.

Och vart vår trygghet idag än ligger, på familje-, nationell eller global nivå, så bör vi inte glömma att trygghet till stor del förmodligen alltid kommer vara lika med mat.

Magdalena Bertilson

Ignoransens konsekvenser

Per_Hyden_194x194För tillfället befinner jag mig i Dunedin på Nya Zeeland. I två månader ska jag vara här som forskarassistent vid The National Peace and Conflict Centre vid University of Otago. Det är ett stort universitet jämfört med hur många som bor i staden vilket gör studentpåverkan oundviklig. En morgon när jag gick till jobbet såg jag att vid en av studentlägenheterna hade någon haft sönder en Saccosäck, antagligen ett resultat av festande kvällen innan. Nu låg tusentals och åter tusentals små vita kulor på marken och spreds för vinden. Det tog inte mer än några timmar så fanns dem över hela gatan. De tog sig in i trädgårdar och på trottoaren. De blåste även in i den botaniska trädgården som ligger på samma gata vilken är mycket tråkigt då det är en väldigt fin och välskött trädgård. Min poäng är inte att på något vis slå ner på studenter eller unga människors oansvariga beteende, även om jag förstås tycker det var en mycket onödig händelse. Vi gör alla fel, speciellt i den åldern ihop med festande när ignoransen och själva idén om ”vem bryr sig” når sitt maximum. Min poäng är att våra handlingar får konsekvenser och just ignorans påverkar oss alla.

Det är lätt att se händelserna med de vita kulorna sprida sig över tomtgränser som en liknelse för den globala nedskräpningen av vår jord som sker. Studentens ignorans får här tydligt negativa konsekvenser inte bara för hen själva utan även för människor i närheten. I stunden var det ju bara en Saccosäck, det var ju fest, ”vem bryr sig”. Så kan vi hålla på i vardagen också. Vad spelar mina handlingar för roll? Varför måste jag kompromissa med mitt komfortabla liv när inte andra gör det, deras negativa klimatpåverkan sprider ju sig till mig oavsett. Det är precis det här som är en av kärnfrågorna i klimatdebatten, vem ska ta ansvar? Vem ska ta ansvar för andras ignorans?

Det går inte att skylla på varandra. När politiker inför hårdare regler som tvingar oss leva mer miljövänligt är det lätt att kritisera och mena på att människor borde få välja själva. När politikerna inte gör något är det många som istället för att ta till åtgärder skyller på politiker och menar att det är deras ansvar, inte den enskilde. Företaget kan skylla på att konsumenten efterfrågar varor som inte är bra för miljön (ex. billig elektronik) och konsumenten kan avsäga sig ansvaret genom att hävda att företaget är ju säljaren och bär ansvaret för att det är bra saker.

Vi kan alltid lägga ansvaret på någon annan. Vi kan alltid fortsätta med ”vem bryr sig”-tanken och frånsäga oss allt ansvar. Men då kommer vi få leva med tusentals vita plastkulor komma blåsandes in på våra fina gröna gräsmattor, och någon hjälp att städa får du säkerligen inte.

Lite lagom med vatten för framtidens skull

Love_Johansson_194x194Regnet faller utanför fönstret. Jag hör det tydligt genom glasrutorna i det gamla huset där jag sitter och skriver. Dropparna som studsar mot ekarnas löv, forsandet genom stuprännorna och trummandet mot vattenpölarna som bildats längre bort på vägen.

Vatten är näst efter luft att andas det kanske mest grundläggande för vår överlevnad. Utan vatten dör vi efter några dagar, utan vatten kan vi inte odla, utan vatten finns ingen möjlighet till liv. Här i Sverige är vatten en resurs många av oss tar för givet. Slår vi på kranen förväntar vi oss att det rinner och vi reflekterar sällan över det. Tyvärr är tillgången ojämnt fördelad över jorden. I vissa delar av världen finns det överflöd och på andra håll är det en bristvara där en stor del av dagen kan gå åt till att samla in och hushålla.

Årets sommar har illustrerat problemet rätt tydligt. Den största skogsbranden i Sveriges moderna tid har drabbat Västmanland varpå Halland några veckor senare dränkts i mängder av regn med översvämningar som följd. Sommaren har visat hur avgörande tillgången till vatten är för hur ett samhälle fungerar. Sverige är ett rikt land och kan hjälpa de som drabbats men vi har ändå bitvis haft stora problem att tackla den ojämna fördelningen.

Klimatförändringarna riskerar att göra saken än värre över hela världen. Odlingar i anslutning till Mekongfloden i Vietnam riskerar att förstöras när havets salta vatten tränger in i floden medan medelhavsländerna riskerar kraftig torka med minskade skördar som följd.

Sverige borde här gå före och visa att vi står för en politik som tar klimatförändringarna på allvar. Något som det svenska folket i flera undersökningar visat att de stödjer. Vi som brukar bli förknippade med ”landet lagom” borde ta och stå upp för det. För i det här fallet är det inte så dumt att verka för ett klimat som ger oss lite lagom med vatten åt alla istället för mängder åt vissa och inget åt andra.

Efter regn kommer sol

Skogsnäs – alternativ glesbygd!

Kim_125x125Jag är född och uppvuxen i en by som heter Skogsnäs och i den byn så växte jag upp i en fäbod utan el i 16 år där min mor fortfarande bor. Skogsnäs är en alternativ by som funnits i 41 år där vi har marken tillsammans och en del byggnader. I Skogsnäs så finns det c:a 40 st som bor här permanent. För nästan 3 år sedan så flyttade jag tillbaka till Skogsnäs från Göteborg. Varför jag flyttade tillbaka var för att staden inte kunde ge mig någon större mening i livet. Den mening jag kände att jag behövde i livet fanns i Skogsnäs.

Det jag gör här i Skogsnäs är att delta i händelser tillsammans, såsom renovera kulturhuset, odla tillsammans, bryta ny mark, allmänt bygga, renovera en barack, fixa konserter på kulturhuset, spela musik med vårt husband, utveckla mitt företag Ecohorse som gör tillbehör till hästar i hampa, ha möten i byn där vi kan utvecklas vidare, förbereda inför huset som jag tänker bygga.

De som grundade Skogsnäs har verkligen skapat något väldigt vackert enligt mig och det är min känsla av övertygelse för det här stället. För mig är Skogsnäs, paradiset som jag hela tiden går runt i. Det som har skapats här ger enormt mycket möjligheter att kunna leva ett liv där jag kan känna att jag går mot ett hållbart liv.

Skogsnäs_Kulturhus

Nyckeln för mig att kunna leva ett hållbart liv är naturen och att arbeta tillsammans med allt gärna ideellt, gemenskap, mycket musik, odla så mycket egen mat som möjligt men också lära sig om den maten som redan finns i naturen, ha en basinkomst bara så att jag klarar mig för här går det att leva väldigt billigt och ändå leva livet fullt ut, använda sig av hästar i jobb som i skogen, jordbruket och i kultur, ha egen el, lyssna och lär av andra byar och kollektiv/koperativ runt om i världen, vara med och bygga upp ett globalt nätverk med olika alternativa former av glesbygd, lära mig av så många olika kulturer som möjligt, ha väldigt många möten!, Enligt mig så krävs det också insikt att det inte finns några gränser på den här Jorden och insikt om att vi alla är ett och därifrån så går vi tillsammans i ett gemensamt ansvar och det är att skapa en värld som är hållbar för oss och framtida generationer.

Tillsammans är vi starkast!
Kim Hultgren

Urmakarens fred

Per_Hyden_194x194Häromdagen tog jag en omväg hem från jobbet för att fixa ett nytt batteri till min klocka. Jag fick skynda mig innan stängning och snabbade på stegen. När jag kom in genom butiksdörren blev jag mycket vänligt bemött av personen i kassan. Hon mottog klockan men sa att urmakaren hade gått hem så klockan skulle inte bli färdig förrän dagen efter. På väg hem började jag fundera över mitt besök.

Ordet urmakare låter så härligt hantverksmässigt, som sprunget ur tiden då vi lagade i princip allt. Kvalitetsgrejer som var värda att lagas. Inte precis vanligt i dagens slit och släng samhälle. Nej, detta kommer inte handla om att ”det var bättre förr”, att föra en sådan diskussion är jag både för ung och positivt framtidstroende för. Det kändes dock härligt att höra att urmakaren skulle få min klocka att fungera igen. Det är något visst med att kunna laga något
och få det att gå igen, en form av att ge något liv på nytt.

Mina steg fortsatte hemåt och mina tankar drogs från urmakaren till själva klockorna. Hur tiden tickar och tickar. De senaste veckorna har tiden stannat för alltför många i världen. Det händer mycket hemskheter på olika platser men främst går tankarna till Gaza och Israel. Många civila och barn har dödats. För dem tickar inte sekundvisarna på längre. På grund av en till synes olöslig konflikt blandas barnen in i en vardag där tiden när som helst kan stanna.

Vi måste tro på fred och agera för fred. På sociala medier och i tidningarna läser vi argumenten från både för-Palestina och för-Israel. Att det är en konflikt med många perspektiv är ingen tvekan om och det är förstås viktigt att diskutera hur de olika parterna agerar. Vi kan dock inte se denna situation i dagsläget som enkel. Vi kan inte bara dela en artikel på sociala medier som för fram argument om endera sidans fel eller rätt. I dagsläget måste vi arbeta för fred. Arbeta för ett slut på dödandet. Oavsett vilken sida du anser har mest ”rätt” rättfärdigar det inte dödandet, speciellt inte av civila och barn.

Den israeliske författaren Amos Oz har beskrivit hur omvärlden inte kan välja sida i denna komplexa konflikt i sin bok Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Han menar att vi inte kan vara pro-Palestina eller pro-Israel utan vi måste vara pro-fred. Omvärlden måste kämpa för en tvåstatslösning. Det kommer att bli en smärtsam kompromiss för båda parter, det är enda sättet i en konflikt där båda parter har rätt, menar Amos Oz. Jag finner hans ord mycket relevanta och viktiga.

För de döda går det inte att göra något mer nu. Deras tid här är slut och det finns ingen urmakare som kan sätta igång deras sekundvisare igen. Det vi kan göra är att med alla medel vi har, på alla nivåer, arbeta fram fred. På så sätt kan de som lever fortfarande få en framtid och få del av de mänskliga rättigheter som alla människor har.

Min största skräck som barn var att det skulle utbryta krig. Att bli splittrad från min familj, att jag själv eller närstående skulle dö. Att soldater invaderar. För barnen i Gaza är detta verklighet, för dem spelar det ingen roll vem som har ”rätt”.

Med blå himmel över mig går jag längs vägen, jag vet att min klocka kommer börja ticka igen dagen efter tack vare urmakarens yrkesskicklighet. Låt oss arbeta för att barnens tid ska fortsätta ticka i Gaza och Israel.

Per Hydén

Fickur

Drömmen om landet

Love_Johansson_194x194En snabb googling på ”svensk sommar” fyller datorn med bilder av blomsterfyllda ängar fulla av färg, jordgubbar, färskpotatis och surrande insekter. Badsjöar glittrar i solen och nyfångade gäddor visas stolt upp. Ingen av bilderna visar asfalt, bilköer, hyreshus, shoppingstråk eller tunnelbanor. Sommar i Sverige verkar vara synonymt med landsbygd.
Landsbygden eller ”landet” med dess natur är något många drömmer om. Kosläpp, bondgårdar och TV program om bönder som dejtar tänkbara partners i blommande hagar får landsbygden att framstå som någonting nästintill exotiskt. Som ett besök i en främmande värld.
Trots det, eller kanske på grund utav det har Sverige Europas högsta inflyttningstakt till städerna. Landsbygden fortsätter att tömmas på människor i en snabb takt och när frågan dyker upp i media ses det ofta som något oundvikligt. Jobben finns i städerna och därför får människor söka sig dit. Landsbygden bör finnas kvar som ett pittoreskt inslag vi kan besöka men kan inte räkna med att vara något mer.
I takt med att vi blir fler och fler i städerna ökar också avståndet till naturen och den direkta upplevelsen av hur beroende vi är av den minskar. Kons koppling till mjölkpaketet och glassen, hönans koppling till ägget och de färdigprodukter vi köper i frysdisken.
Jag tycker mig se likheter i sättet att se på landsbygd och vårt sätt att värdera natur överlag. Vi har en tendens att vilja bevara naturen i små reservat, skilda från det övriga samhället. Behålla den på ett lagom bekvämt avstånd. Sommarmånadernas utflykter till de små röda stugorna är precis som naturreservaten en isolerad plats av landsbygden som vi gärna besöker när vi själva väljer det snarare än en grund på vilken vårt samhälle är beroende.
Gammal Torp

Hållbar framtid – utopi eller prioriteringsfråga?

Per_Hyden_194x194Matbutikens hyllor står höga och fullpackade, alla dessa val. Bara sektionen med matoljor sträcker sig säkert över fem meter längs golvet med alla möjliga oljor från olika länder. Jag ser alla olika märkningar, Krav, EU-ekologisk, rättvisemärkt, nyckelhål etcetera. Vad spelar det för roll? Att jag väljer en ekologisk olivolja räddar inte världen. Jag väljer ändå (för att stilla samvetet?) en kravmärkt olja och fortsätter mitt mathandlande. Mina funderingar fortsätter dock hela vägen i bilen hem. Har vi alla ett ansvar? Kan jag göra skillnad? Är det bättre att lägga pengar på annat? Om jag ändå kör bil vad spelar det då för roll att köpa mat som är bra för miljön? Är det kanske bara bättre att kapitulera, inte bry sig och leva för mig själv i nuet?

Vi har nog alla liknande funderingar då och då. Det är lätt att slå bort tanken att våra enskilda val faktiskt gör skillnad. Det kan vara mycket lättare att avfärda alla försök att kämpa för en bättre värld med tanken att det är en ouppnåelig utopi som inte kommer förverkligas oavsett hur jag väljer att leva mitt liv. Jag menar att välja hållbara alternativ inte är en flummig visionsfråga som har sin grund i något önsketänkande om en perfekt värld, tvärtom. Det handlar om konkreta åtgärder och prioriteringar för hur vi lever våra liv.

Hållbar utveckling är ett begrepp som lätt kan föra tankarna till politiker eller forskare som gärna slänger sig med begrepp utan att gå djupare in på innebörden, vilket resulterar i icke-konkreta visioner. Dock är detta ett begrepp som både finns tydligt definierat och kan ge uttryckliga samhällsåtgärder. Brundtlandskommissionens rapport Vår gemensamma framtid, vilken myntade begreppet, menar att:

Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.

När vi talar om hållbar utveckling är det lätt att paralleller endast dras till miljöfrågor. Dock är de andra dimensionerna av hållbar utveckling lika viktiga. KTH förklarar hållbar utveckling som ekonomisk hållbarhet, social hållbarhet och ekologisk hållbarhet. Den ekonomiska dimensionen kan ses som både ekonomisk tillväxt men även som ekonomiskt samhällsutveckling som inte sker på bekostnad av miljö och sociala faktorer såsom välfärd. Den sociala dimensionen inriktar sig på hur vi som människor har det när det gäller hälsa, rättvisa, rättigheter och allmänt välstånd och välbefinnande. Den ekologiska dimensionen är, som det låter, inriktad på miljön och att jordens ekosystem ska vara friskt. (KTH, ”Vad är hållbar utveckling?”, URL: http://www.kth.se/om/miljo-hallbar-utveckling/utbildning-miljo-hallbar-utveckling/verktygslada/sustainable-development/vad-ar-hallbar-utveckling-1.350579, hämtad 2014-07-02)

Vi behöver hitta levnadssätt som säkrar dessa tre dimensioner, både kortsiktigt och långsiktigt. Både jag och mina barnbarnsbarn ska kunna få sina rättigheter respekterade, kunna ha ekonomisk trygghet och ha en levande och frodig natur. Det är därför oroväckande att våra politiker inte verkar ha ett fokus på de långsiktiga strategierna. I SVT:s ”Dokument inifrån: Politiker utan mål” (SVT, ”Dokument inifrån: politiker utan mål”, URL: http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-21883, 2014-04-24) får vi höra att våra politiker inte har tillräckliga visioner och strategier för hur vårt samhälle ska se ut i framtiden. Det handlar istället om tiden till nästa val och att alla ska med på resan, men inte så mycket om var vi färdas. Detta är oroande och utveckling måste ändras.

En positiv framtidsutveckling skapar ingen ensam och jag tror inte partipolitiken klarar det på egen hand heller. Ska vi nå en hållbar utveckling i framtiden krävs konkreta åtgärder tillsammans, från dig och mig som individer såväl som samhället i stort. Vi behöver tänka mer på hur samhället kommer se ut för kommande generationer än vad vi gör idag. Vi måste satsa på ett samhälle där ekonomisk tillväxt och välgång är starkt prioriterat men inte på bekostnad av mänskliga rättigheter, ett samhälle fritt från diskriminering, och ett samhälle som fungerar i samklang med naturen.

Om vi tänker på hur präglade vi är av föregående generationers val och hur mänsklighetens historia har format oss blir det än mer aktuellt att ta ansvar för vilka val vi gör idag som kommer med säkerhet får konsekvenser för kommande generationer. Alla behöver inte älska alla eller vara naturälskare men de konflikter som uppstår måste hanteras fredligt utan kränkningar och vi måste alla hitta lösningar att leva tillsammans med naturen, inte bara av den.

Vad kan vi då göra? Var och en av oss måste börja med sig själv. Tänka igenom hur jag bidrar till den hållbara utvecklingens tre dimensioner. Vad gör jag för miljön i min vardag? Hur beter jag mig mot mina medmänniskor och bidrar mina val till fokus på vinst och tillväxt utan hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter? Vilka varor jag handlar, hur jag bemöter min granne, vilka jag röstar på, hur jag beter mig i fikarummet och vilka företag jag väljer att stötta är exempel på ställningstaganden som kan resultera i konkreta åtgärder för en hållbar framtid. Det kräver inte bara engagemang men också ett mer djupgående underlag för våra val. Vilka företag som respekterar mänskliga rättigheter är exempelvis något vi måste ”leta oss fram till” vilket kan vara krävande men mycket viktigt för en hållbar framtid. Samtidigt måste samhället i stort ställa om med kraftfulla långsiktiga åtgärder. Hållbar utveckling är långt ifrån flummiga visioner om en ouppnåelig utopi. Det är konkreta åtgärder, både för våra politiker och för oss alla i vardagen.

Min ekologiska olivolja kommer inte rädda världen. Men våra allas handlingar ger efterverkningar i framtiden och vi bygger inte bara ett samhälle för oss utan för våra barn och deras barn. Vi måste alla försöka så mycket vi kan att tänka på alla tre hållbarhetsdimensioner i vår vardag med våra konkreta handlingar, även något så litet som en kravmärkt olivolja och ett leende till en medmänniska.

Per Hydén
Mountainpass_500x333



Partners   >   Kontakt   >   Pressrelease
Webdesign: Tonia Moya & Ygor Geyer