I stormens öga

Love_Johansson_194x194Det är mörkt. Elen har gått, några stearinljus får ersätta lampan i taket. Regnet vräker ner, vindbyar drar fram med plötsliga kast och människor skyndar hem från jobbet. Snabbt sprids budskapet på nyheterna; tåg och bussar ställs in, force major, en orkan är på väg!
I Skåne drog ovädret in med full kraft måndagen den 28 oktober 2013. Ett ovanligt kraftigt sådant om vi får tro meteorologerna. Det slår mig att när stormen kommer, förändras vi. Vi kryper ihop i våra hus och lägenheter, blickar ut och hoppas att det snart ska gå över, blir ganska små inför de naturkrafter som inte går att styra. All den trygghet vi byggt upp känns skakig när takpannorna ger vika och träd knäcks i vinden. Vårt beroende av naturen blir plötsligt obehagligt uppenbar.
I stormens öga, är det däremot nästintill stilla. Mitt i centrum av det oväder vi hukar oss för finns en fristad där det ofta kan vara i princip molnfritt. Det är i dess ytterområden, uti dess periferi som stormen rasar med full kraft. I strömavbrottets mörker tänker jag på att vi trots materiella skador ändå är relativt förskonade i det här landet. Vi vet att det är över imorgon, att vi kan återgå till stillhet och en vardag som rullar på. Det är först när vi träder ut ur tryggheten som vi blir påminda om vad som faktiskt sker runtikring oss. Klimatförändringarna pågår ständigt och människor i andra delar av världen måste flytta för att klimatet förändras i en allt snabbare takt. Vindbyarna i stormens utkant blir kraftigare. Det är därför vi behöver fortsätta att arbeta för en förändring; för att det finns människor där ute som inte kan stänga dörren och vänta ut stormen.