Om Taiwan och jord

Magdalena_Bertilson_125x125En av de första sakerna jag fick lära mig när jag kommit till Taiwan var att människan är skapad av jord. Gul jord och lera som en gudinna formade till människor, var och en unik som ett hantverk.

Samtalsämnet föll sig ganska naturligt då vi, jag och ägaren till en liten gård, satt och drack färskt te efter en dags arbete i ananasfältet. Trots att solen gått ned för längesen var temperaturen hög och det kändes som om det ångande teet vi drack lade sig främst på utsidan av skinnet.
Våra naglar var fortfarande svarta av den jord som under dagen försett oss med arbete och mat.

Taiwans naturligt rika och mineralhaltiga, subtropiska till tropiska jord har under århundraden fått dras med att många kallat sig dess herre. De första att förse sig med denna titel var Holland som sedan tillbringade stor del av 1600-talet med att försvara denna gentemot Japan, Portugal, Spanien och Kina men som framåt slutet av seklet blev besegrade av de senare.

Ananas

Kunskapen att människor levt på Taiwan åtminstone de senaste 30 000 åren må hända inte fanns tillgängligt vid denna tidpunkt, men att ön huserade en stor ursprungsbefolkning från en rad olika stammar, var man mer än nog medveten om. Dessa bekämpades våldsamt av kolonisatörerna och trängdes allt längre bort från de bördiga slättmarkerna och upp i bergsmassiven. Under det japanska styret som varade från 1895 fram till andra världskrigets slut nådde förtrycket av Taiwans ursprungsbefolkning oerhörda höjder, med massmord, omplaceringar av hela folkslag och tvångs-assimilering bland de brutala metoderna.

Efter krigsslutet beslutade de allierade länderna att Japan skulle återge Taiwan till Kina. Den stadiga immigrationen av Han-Kineser som ägde rum under 1600-talet och framåt fick helt nya dimensioner när fastlandskinas regering (Kuomintang) 1949 flydde den kommunistiska revolutionens framfart och sökte, vad man trodde var, tillfälligt skydd i Taipei.
De följande decenniernas diktatur och undantagstillstånd innebar ytterligare en svart period för ursprungsfolken och den kraftigt ökade befolkningen gjorde konkurrensen om land hårdare. Än idag äger tvister rum om ursprungsfolkens rätt till ökat territorium som då och då faller till deras fördel. Men ur ett historiskt perspektiv är det svårt att säga någonting annat än att de har blivit bestulna på allt och på sin höjd får småsmulor tillbaka.

När jag åker tåg genom landet och landskapet svischar förbi utanför rutan kan jag inte låta bli att tänka på en annan sorts kolonisation av Taiwans jord som äger rum i dagsläget, och det är där industrin, infrastruktur och urbanutveckling kallar sig herre.
Jordbruksmark, skogs- och landsbygd är den historiska resten som inte längre passar in och som därmed inte kan förvänta sig få behålla rätten till mark och fortlevnad.
Ska Taiwan ha ett jordbruk så ska det vara industrialiserat, utvecklat och högteknologiskt, det tycker många verkar vara regeringens tydliga markering.

Ändå finns det en stor rörelse för en alternativ utveckling, människor som längtar utanför stadsmuren, utanför anonyma, importerade vakuumförpackningar i mataffären och som vill att Taiwan även i framtiden ska ha en landsbygd att glädjas över.
Då krävs det att människor fortfarande får lön för arbete som resulterar i jord under naglarna, och att rättigheten och tillgången till jord inte tas ifrån dem.

Jordbruk

Om Taiwan och mat

Magdalena_Bertilson_125x125För 3 veckor sedan landade jag i Taiwan. Dagarna dessförinnan hade sensommaren insupits i mina hemtrakter på den västkustliga vischan. Och sen var jag plötsligt här, i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Anledningen till att jag är i Taiwan är för att läsa en termin av min agronomutbildning på Chung Hsing universitetet i Taichung och studerar lantbruk och hållbar landsbygdsutveckling utifrån ett Ostasiatiskt perspektiv. Att mitt första inlägg här på Green Cross Youth bloggen är just temat mat kändes givet, mat i Taiwan är nämligen ett outtömligt ämne till glädje och diskussion.

Den första tiden i landet var jag bjuden hem till Rebecca, en taiwanesisk tjej som jag lärde känna i Uppsala förra året. Mitt i jetlag och värmeslag (temperatur mellan 35-40 varje dag) fick jag lära känna Rebeccas pappa, mostrar, morbröder och mormor. Mormor är 87 år gammal och den som morgon och kväll sköter familjens trädgård med frukt, grönsaker, höns och gäss. Vi plockade tillsammans in de sötaste guavas, de rödaste drakfrukterna och största kalebasserna jag någonsin sett. Av trädgårdens skörd, ackompanjerad av det självklara inslaget av ris i olika former, fick jag under dessa dagar en speed kurs i Hakka-Taiwanesisk mattradition.

Bara själva ätandet var något som skulle visa sig kräva viss skolning. Ätpinnarna behärskade jag hyffsat sedan tidigare, men att hänga med i det rykande tempot var däremot inte det lättaste. För när taiwaneser äter, då äter det. Punkt. Man pladdrar glatt på innan maten, man pladdrar glatt på efter maten, men själva födointaget det sker snabbt och effektiv, inte helt olikt en injicering. Hinner man inte med får man räkna med följdfrågor som om det är något fel på maten, eller som en gång, om det var något fel på mig! Ett sätt att komma undan med sin ohyfsat långsamma strövtuggning upptäckte jag dock var att imitera de andras smackningar, sörplingar och övriga njutningsläten. Ett dåligt svenskt bordskick kan faktiskt göra succé!

Som ni säkert redan känner till handlar mat i Ostasien till stor del om ris. I Taiwan och Kina till den grad att orden mat och ris faktiskt är synonyma.
Och ris är ett av de livsmedel som Taiwan har hög självförsörjningsgrad av, såväl som frukt, grönsaker, ägg, fisk och kött, med en inhemsk produktion som täcker över 80% av konsumtionen. Om man däremot tittar på mindre traditionella, men likväl flitigt konsumerade livsmedel som t.ex. vete ser bilden helt annorlunda ut, med bara kring 2% självförsörjningsgrad. Detta är dessutom ett av de livsmedel där konsumtionen ökar snabbast, i och med ökad popularitet för västerländska produkter som vetebröd, vetenudlar och pasta.
Störst påverkan på matkartan enligt det statliga jordbruks- och matdepartementet CAO har dock den ökade konsumtionen av kött och mejeriprodukter, vilken kräver en stor import av majs och sojabönor för foderförsörjning. För varken majs eller soja produceras överhuvudtaget i mätbara mängder i Taiwan.

Slår man ihop all produktion och konsumtion i landet får man så ut en total självförsörjningsgrad på blygsamma 32%.

Vad spelar nu detta för roll då?
Jo, en säker tillgång till mat är ju ett av de allra viktigaste och mest basala behoven både människor och nationer har och brister i matförsörjning har ofta visat sig följas tätt av politisk oro och instabilitet.
I Taiwan råder dessutom lite speciella förhållanden som kan påverka i frågan, här har ni ett par:
1. Taiwan är en ö. Livsmedelsimport kräver båt- eller flygtransport (läs: säker tillgång till stora mängder bränsle).
2. Taiwan är en liten ö, där både 24 miljoner människor, en stor bergskedja och en utvecklad industri och infrastruktur konkurrerar med jordbruket om utrymmet.
3. Taiwan är även ett av de länder som drabbas av flest naturkatastrofer varje år, med frekvent förekomst av jordbävningar, jordskred, tyfoner och översvämningar. Både geografi, jordägande och kultur gagnar ett småskaligt jordbruk snarare än ett storskaligt.
4. Taiwan är internationellt sett fortfarande inte erkänt som ett självständigt land. Kinas anspråk på ön som en av fastlandets provinser accepteras brett vilket gör handelsavtal, partnerskap och koalitioner till en invecklad historia. Att ett land som lever under hot om invasion och blockader inte heller har någon strategi för säker matförsörjning är helt enkelt ett väldigt sårbart läge.

Regeringens uttalade mål från år 2011 är att öka självförsörjningsgraden från 32% – 40 % år 2020. Kanske låter inte siffrorna revolutionerande men en viss tanke finns där i alla fall.

När jag sitter i föreläsningssalen på universitetet och hör dessa nummer tänker jag på Rebeccas mormor och hennes trädgård. Hennes barn och barnbarn har på grund av hennes ålder under många år försökt övertala henne att ta det lugnare, odla mindre och köpa grönsakerna från marknaden istället. ”Inte förrän ni åsidosätter tid och tar över trädgården för mig” har hon svarat. Varje familj var traditionellt en egen enhet, ett minisamhälle, och i varje familjs ansvar låg att odla åtminstone delar av sin mat själv.

Och vart vår trygghet idag än ligger, på familje-, nationell eller global nivå, så bör vi inte glömma att trygghet till stor del förmodligen alltid kommer vara lika med mat.

Magdalena Bertilson

Ignoransens konsekvenser

Per_Hyden_194x194För tillfället befinner jag mig i Dunedin på Nya Zeeland. I två månader ska jag vara här som forskarassistent vid The National Peace and Conflict Centre vid University of Otago. Det är ett stort universitet jämfört med hur många som bor i staden vilket gör studentpåverkan oundviklig. En morgon när jag gick till jobbet såg jag att vid en av studentlägenheterna hade någon haft sönder en Saccosäck, antagligen ett resultat av festande kvällen innan. Nu låg tusentals och åter tusentals små vita kulor på marken och spreds för vinden. Det tog inte mer än några timmar så fanns dem över hela gatan. De tog sig in i trädgårdar och på trottoaren. De blåste även in i den botaniska trädgården som ligger på samma gata vilken är mycket tråkigt då det är en väldigt fin och välskött trädgård. Min poäng är inte att på något vis slå ner på studenter eller unga människors oansvariga beteende, även om jag förstås tycker det var en mycket onödig händelse. Vi gör alla fel, speciellt i den åldern ihop med festande när ignoransen och själva idén om ”vem bryr sig” når sitt maximum. Min poäng är att våra handlingar får konsekvenser och just ignorans påverkar oss alla.

Det är lätt att se händelserna med de vita kulorna sprida sig över tomtgränser som en liknelse för den globala nedskräpningen av vår jord som sker. Studentens ignorans får här tydligt negativa konsekvenser inte bara för hen själva utan även för människor i närheten. I stunden var det ju bara en Saccosäck, det var ju fest, ”vem bryr sig”. Så kan vi hålla på i vardagen också. Vad spelar mina handlingar för roll? Varför måste jag kompromissa med mitt komfortabla liv när inte andra gör det, deras negativa klimatpåverkan sprider ju sig till mig oavsett. Det är precis det här som är en av kärnfrågorna i klimatdebatten, vem ska ta ansvar? Vem ska ta ansvar för andras ignorans?

Det går inte att skylla på varandra. När politiker inför hårdare regler som tvingar oss leva mer miljövänligt är det lätt att kritisera och mena på att människor borde få välja själva. När politikerna inte gör något är det många som istället för att ta till åtgärder skyller på politiker och menar att det är deras ansvar, inte den enskilde. Företaget kan skylla på att konsumenten efterfrågar varor som inte är bra för miljön (ex. billig elektronik) och konsumenten kan avsäga sig ansvaret genom att hävda att företaget är ju säljaren och bär ansvaret för att det är bra saker.

Vi kan alltid lägga ansvaret på någon annan. Vi kan alltid fortsätta med ”vem bryr sig”-tanken och frånsäga oss allt ansvar. Men då kommer vi få leva med tusentals vita plastkulor komma blåsandes in på våra fina gröna gräsmattor, och någon hjälp att städa får du säkerligen inte.



Partners   >   Kontakt   >   Pressrelease
Webdesign: Tonia Moya & Ygor Geyer