Drömmen om landet

Love_Johansson_194x194En snabb googling på ”svensk sommar” fyller datorn med bilder av blomsterfyllda ängar fulla av färg, jordgubbar, färskpotatis och surrande insekter. Badsjöar glittrar i solen och nyfångade gäddor visas stolt upp. Ingen av bilderna visar asfalt, bilköer, hyreshus, shoppingstråk eller tunnelbanor. Sommar i Sverige verkar vara synonymt med landsbygd.
Landsbygden eller ”landet” med dess natur är något många drömmer om. Kosläpp, bondgårdar och TV program om bönder som dejtar tänkbara partners i blommande hagar får landsbygden att framstå som någonting nästintill exotiskt. Som ett besök i en främmande värld.
Trots det, eller kanske på grund utav det har Sverige Europas högsta inflyttningstakt till städerna. Landsbygden fortsätter att tömmas på människor i en snabb takt och när frågan dyker upp i media ses det ofta som något oundvikligt. Jobben finns i städerna och därför får människor söka sig dit. Landsbygden bör finnas kvar som ett pittoreskt inslag vi kan besöka men kan inte räkna med att vara något mer.
I takt med att vi blir fler och fler i städerna ökar också avståndet till naturen och den direkta upplevelsen av hur beroende vi är av den minskar. Kons koppling till mjölkpaketet och glassen, hönans koppling till ägget och de färdigprodukter vi köper i frysdisken.
Jag tycker mig se likheter i sättet att se på landsbygd och vårt sätt att värdera natur överlag. Vi har en tendens att vilja bevara naturen i små reservat, skilda från det övriga samhället. Behålla den på ett lagom bekvämt avstånd. Sommarmånadernas utflykter till de små röda stugorna är precis som naturreservaten en isolerad plats av landsbygden som vi gärna besöker när vi själva väljer det snarare än en grund på vilken vårt samhälle är beroende.
Gammal Torp