Om Taiwan och mat

Magdalena_Bertilson_125x125För 3 veckor sedan landade jag i Taiwan. Dagarna dessförinnan hade sensommaren insupits i mina hemtrakter på den västkustliga vischan. Och sen var jag plötsligt här, i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Anledningen till att jag är i Taiwan är för att läsa en termin av min agronomutbildning på Chung Hsing universitetet i Taichung och studerar lantbruk och hållbar landsbygdsutveckling utifrån ett Ostasiatiskt perspektiv. Att mitt första inlägg här på Green Cross Youth bloggen är just temat mat kändes givet, mat i Taiwan är nämligen ett outtömligt ämne till glädje och diskussion.

Den första tiden i landet var jag bjuden hem till Rebecca, en taiwanesisk tjej som jag lärde känna i Uppsala förra året. Mitt i jetlag och värmeslag (temperatur mellan 35-40 varje dag) fick jag lära känna Rebeccas pappa, mostrar, morbröder och mormor. Mormor är 87 år gammal och den som morgon och kväll sköter familjens trädgård med frukt, grönsaker, höns och gäss. Vi plockade tillsammans in de sötaste guavas, de rödaste drakfrukterna och största kalebasserna jag någonsin sett. Av trädgårdens skörd, ackompanjerad av det självklara inslaget av ris i olika former, fick jag under dessa dagar en speed kurs i Hakka-Taiwanesisk mattradition.

Bara själva ätandet var något som skulle visa sig kräva viss skolning. Ätpinnarna behärskade jag hyffsat sedan tidigare, men att hänga med i det rykande tempot var däremot inte det lättaste. För när taiwaneser äter, då äter det. Punkt. Man pladdrar glatt på innan maten, man pladdrar glatt på efter maten, men själva födointaget det sker snabbt och effektiv, inte helt olikt en injicering. Hinner man inte med får man räkna med följdfrågor som om det är något fel på maten, eller som en gång, om det var något fel på mig! Ett sätt att komma undan med sin ohyfsat långsamma strövtuggning upptäckte jag dock var att imitera de andras smackningar, sörplingar och övriga njutningsläten. Ett dåligt svenskt bordskick kan faktiskt göra succé!

Som ni säkert redan känner till handlar mat i Ostasien till stor del om ris. I Taiwan och Kina till den grad att orden mat och ris faktiskt är synonyma.
Och ris är ett av de livsmedel som Taiwan har hög självförsörjningsgrad av, såväl som frukt, grönsaker, ägg, fisk och kött, med en inhemsk produktion som täcker över 80% av konsumtionen. Om man däremot tittar på mindre traditionella, men likväl flitigt konsumerade livsmedel som t.ex. vete ser bilden helt annorlunda ut, med bara kring 2% självförsörjningsgrad. Detta är dessutom ett av de livsmedel där konsumtionen ökar snabbast, i och med ökad popularitet för västerländska produkter som vetebröd, vetenudlar och pasta.
Störst påverkan på matkartan enligt det statliga jordbruks- och matdepartementet CAO har dock den ökade konsumtionen av kött och mejeriprodukter, vilken kräver en stor import av majs och sojabönor för foderförsörjning. För varken majs eller soja produceras överhuvudtaget i mätbara mängder i Taiwan.

Slår man ihop all produktion och konsumtion i landet får man så ut en total självförsörjningsgrad på blygsamma 32%.

Vad spelar nu detta för roll då?
Jo, en säker tillgång till mat är ju ett av de allra viktigaste och mest basala behoven både människor och nationer har och brister i matförsörjning har ofta visat sig följas tätt av politisk oro och instabilitet.
I Taiwan råder dessutom lite speciella förhållanden som kan påverka i frågan, här har ni ett par:
1. Taiwan är en ö. Livsmedelsimport kräver båt- eller flygtransport (läs: säker tillgång till stora mängder bränsle).
2. Taiwan är en liten ö, där både 24 miljoner människor, en stor bergskedja och en utvecklad industri och infrastruktur konkurrerar med jordbruket om utrymmet.
3. Taiwan är även ett av de länder som drabbas av flest naturkatastrofer varje år, med frekvent förekomst av jordbävningar, jordskred, tyfoner och översvämningar. Både geografi, jordägande och kultur gagnar ett småskaligt jordbruk snarare än ett storskaligt.
4. Taiwan är internationellt sett fortfarande inte erkänt som ett självständigt land. Kinas anspråk på ön som en av fastlandets provinser accepteras brett vilket gör handelsavtal, partnerskap och koalitioner till en invecklad historia. Att ett land som lever under hot om invasion och blockader inte heller har någon strategi för säker matförsörjning är helt enkelt ett väldigt sårbart läge.

Regeringens uttalade mål från år 2011 är att öka självförsörjningsgraden från 32% – 40 % år 2020. Kanske låter inte siffrorna revolutionerande men en viss tanke finns där i alla fall.

När jag sitter i föreläsningssalen på universitetet och hör dessa nummer tänker jag på Rebeccas mormor och hennes trädgård. Hennes barn och barnbarn har på grund av hennes ålder under många år försökt övertala henne att ta det lugnare, odla mindre och köpa grönsakerna från marknaden istället. ”Inte förrän ni åsidosätter tid och tar över trädgården för mig” har hon svarat. Varje familj var traditionellt en egen enhet, ett minisamhälle, och i varje familjs ansvar låg att odla åtminstone delar av sin mat själv.

Och vart vår trygghet idag än ligger, på familje-, nationell eller global nivå, så bör vi inte glömma att trygghet till stor del förmodligen alltid kommer vara lika med mat.

Magdalena Bertilson